la vie en rose ou la môme

det var länge sen jag grät så mycket när jag såg en film. ett så tragiskt liv där allt som kunde gå fel gick fel. nästan.
marion cotillard gör ett fantastiskt jobb och är så trovärdig. och musiken ger filmen så mycket liv. och trots det skitiga paris som visades så är jag mer sugen än nånsin på att åka dit. men det har nog mest med språket att göra. jag älskar verkligen franskan. och så finns det folk som inte tittar på franska filmer på grund av språket. jag förstår inte.

nu sitter jag mest och väntar på att besiktningsgubbarna ska komma. det är så härligt när de är så exakta med tid. mellan 12.30 och 15.30 ska de komma. tänk om jag skulle kunna göra så i mitt jobb? "ja jag förstår att du har det jobbigt och svårt och jag ska hjälpa dig. jasså du har andra saker att göra? ja men det får du ställa in, för jag kan inte planera hur min dag ska se ut så om jag ska hjälpa dig får du hålla dig hemma hela dagen och bara vänta tills jag kommer"
vad mycket lättare allt skulle bli.

19:40
gissa om gubbarna kom? såklart inte.